Varför, svaghet, tips och råd till er

Jag har fortfarande inte riktigt greppat det...

Visst att det har hänt, men jag har varken greppat eller accepterat det!

Tycker det var väldigt onödigt, varför sa du inget?

Vi hade gjort vadsomhelst för att hjälpa dig!

Och vadå "ingen bryr sig", du såg väl alla som hade kommit? Bara för din skull?

Du är säkert på ett ställe där du trivs och där dina drömmar går i uppfyllelse men jag saknar dig!

Varje kväll sitter jag och minns, minns de gånger vi skrattat tillsammans, minns de gånger det räckt att vi tittat på varandra för att vi ska börja asgarva... Det är inget fel att minnas men jag hade hellre suttit med dig och skrattat istället för att sitta själv och småfnissa med tårfyllda ögon!

Är det en svaghet?

En svaghet att gråta när ingen ser?

Är det en svaghet att sörja någon som kommit att stå en så fruktansvärt nära på så kort tid?

Till er som inte äter (jag vet att ni vet vilka ni är) vill jag bara säga, ät för helvete! Detta skulle jag aldrig kunna säga till er face to face av någon outgrundlig anledning, men snälla...

Alla andra, jag mår väldigt dåligt av att se er såhär nere och jag gör allt jag kan för att lätta upp stämningen! Kanske är det på bekostnad av mig själv?

Kanske är det så att jag försöker glädja alla andra som jag själv inte riktigt kunnat ventilera mina åsikter, utom när jag är instängd i mitt mörka rum, med bara minnen som sällskap? Detta är ett sätt att hantera saker, kanske inte det bästa sättet, men ett sätt som fungerar för mig...

Men, var inte oroliga för mig! Jag klarar mig men det är ni som måste prata med varandra!

Jag skulle inte klara av om detta upprepade sig igen!

Nu har jag, för första gången på väldigt länge, ventilerat mina tankar och berättat hur jag känner och mår...